Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Och dem hade han gett henne…
Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem.
* * * * *
Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose:
— Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens, hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet.
— Vad ska ja med de. Jag samlar inte frimärken.
Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon lutade sig in mot honom och viskade i hans öra:
— Du ä väl inte ond på mig, Stellan?
Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.
Hon viskade på nytt: