— Har Antonia Persson dom då?
— Asch, Antonia Persson, hon har väl inga riktiga frimärken. Hon har bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde klassen. Känner du honom?
Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig. Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom.
— Jo, ja känner honom.
— Han säljer riktiga frimärken. Vill du de? Bara iblann?
Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också detta medförde förpliktelser.
* * * * *
De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik.
Han kom också till Stellan:
— Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny.