Det var inte utan, att Stellan — med en viss känsla av plågsam plikt — de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes begäran, ehuru utan någon speciell glädje.
— Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke varenda gång.
Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men ännu så länge — — —
— Ja menade bara någon gång.
— Ja, svarade han, iblann — — — jo — — —
Men nu blev hon stött:
— Ja tigger dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill. Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du iblann — — —
Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något frimärke. Han svarade:
— Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha.
— De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig.