— En vecka innan skolan slutar.
Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt.
Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var. Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en skolbok och sade:
— Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus.
Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var saken en helt annan. Här skrev han upp på sig själv. Nej, det var inte rätt. Det var syndigt.
Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det, talar man inte om det.
Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor, så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå — — — Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna — — —
Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om och hörde kamraten viska:
— Du har frågan, dumsnut.
Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över honom: