— Några gamla käringar. Varför frågar du det?
— För ingenting.
— Jo, de gör du visst. Du skäms för å gå i sällskap med mig. Ja vet de nog. Du ä likadan som alla di andra. Men ja ska bara säga dig en sak, att om några år så ä pappa stadsfullmäktig i den här lilla hålan, det har han själv sagt å han kommer att regera hela stan. Å du ä lika högfärdig som di andra, pappa har själv sagt, att detta ä den högfärdigaste håla som finns å att ni inte vet vad fina judar ä, utan bara di där som går med säck på ryggen.
De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt förstå, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han skämdes över att han för en stund sedan skämts inne på konditoriet.
Plötsligt tog hon upp en näsduk och började gråta. Hon ställde sig mot en av de gamla kastanjerna och snyftade i näsduken, medan hon mumlade ord, han ej kunde uppfatta.
Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur han skulle bära sig åt. Till slut sade han:
— Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig.
Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta.
— Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä vi — — —
Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade.