Men hon fortfor att gråta.
— Ich liebe dich, Rose!
— De ä bara som du säger.
— Nä, dä ä dä inte.
— Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping.
Stellan stod åter handfallen.
— Ja kan inte, ja vet inte — — —
— Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma.
— Ja har ju sagt dig, att hon ä dö.
— Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade hon: