— Så skoj i du ä. Inte ska man tacka för en kyss.
— Nä. Men ja menade — — —
Han kunde åter igen inte få fram vad han hade på hjärtat. Och för att någonting säga, som kunde överskyla hans brott mot etiketten, tillade han:
— Och så ska du inte tro att ja ä högfärdig, för dä ä ja inte.
När de sagt adjö till varandra, tog han en lång omväg hem. Ännu visste han inte, vad han skulle tänka eller hur han skulle känna i fråga om allt det, som passerat. Han hade emellertid en förnimmelse av att händelserna under denna kväll varit honom övermäktiga och att de skulle fortfarande bli det.
Han var varken sorgsen eller glad. Han endast väntade, att någonting skulle hända, någonting, över vilket det var Rose och inte han, som bestämde. Hon hade kysst honom, hon hade bjudit på kondis. Det var inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat med portmonnä.
* * * * *
Nej, det var inte som det skulle vara.
Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga: han såg den ej. Men han anade den, kände den.
Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång…