Och så gick han till Ebenezar Svenson.
Han önskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och på samma gång var han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle förvärra hans läge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar.
Han frågade sig ofta, med ett plötsligt sting i hjärtat, hur han skulle kunna klara sig. Han tröstade sig med att någonting skulle hända. Hans morfar låg just då sjuk. Kanske han skulle dö. Och då skulle han själv bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans födelsedag. Eller i värsta fall skulle han be Kerstin om pengar.
Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol.
Med födelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor, som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona, som lades i sparbössan.
Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att spara på sina fickpengar.
De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt frimärke till Rose.
Hon såg på det:
— Nä, så stilit. Vem ska ha de?
— Du.