— Tack, snälla, snälla Stellan. De har kostat — — — Och så nämnde hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimärke kostade.
— Tack, tack!
— Å, dä ä väl ingenting.
Det låg något bittert ljuvt i att höra hennes tack. Snart, snart skulle någonting hända, någonting — — — vad visste han inte.
Men en dag, då han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar för att köpa ett frimärke på kredit, sade denne:
— Nä, nu får du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du ä skyldig mig tre kronor och sextifem öre.
Han behövde inte ens se efter i den gula plånboken. Han hade alltsammans i huvudet.
Och han tillade:
— Nu ä dä bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihåg de!
Snart.
Stellan såg bort och svarade ett lågmält: — Ja.