Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen.
Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med stora tassar och en lång kropp.
Hans far påstod, att det skulle bli en tax.
Men det allra märkligaste med den var, att den var Stellans.
— Ja, men ä den riktigt, riktigt min, pappa?
— Ja.
— Ja, men ä den alldeles, alldeles riktigt, riktigt min?
— Du hör ju vad jag har sagt.
— Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill?
— Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den.