— Vem var det som kom och vad hade de mä sig?
Kerstin svarade:
— En räkning.
— Till mig?
— Nej, inte till honom.
Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första outplånliga känslan han hade av livet självt, någonting högtidligt och festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten. Och så — i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt vävt in däri — någonting oförklarligt, kallt, skrämmande — — —
Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta på morgonen satt han i sängen och ropade:
— Kerstin! Kerrrstinnn! Får ja inte kaffe snart!
Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste, innan det var för sent.
— Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade och bytte om på honom.