Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände hur hans hand darrade.
Hans farmor grät.
Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började:
— Men säg, pappa — — — Men säg, farmor — — —
Ingen av dem svarade.
Då började också han själv gråta.
Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu mera.
Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt. Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade honom på något sätt.
* * * * *
Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att komma.
När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och pojkar, som
lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda dagarna hade gjort
Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han: