* * * * *
De högtidliga festdagarna voro över. Det var som när julen är slut och granen kastas på gården. Allt det vita togs bort från det vita rummet. Stellan stod och såg på. Ej heller nu sade han något. Men hans hjärta blev allt tyngre och tyngre. Han grät: hjärtat kändes till sist så tungt att det var som om han måst släpa det med sig in i barnkammaren.
Släktingarna reste. Han och hans far följde dem till tåget och de vände ensamma tillbaka hem. Hans far tog så långa steg och gick så fort. Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.
Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej så länge som förr.
En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där modern sov sin sista sömn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner, man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var det, som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp och ner. — Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han.
Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd.
Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen.
De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det gladde honom.
Hans far sade:
— Här vilar — — —