Plötsligen sade hans farmor:
— Men mitt kära barn, du är ju alldeles våt. Vi måste byta på dig.
Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grät och så fick han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framåt marsch och alla farbröderna marscherade med hans mor till sista vilan.
Han höll sig lugn, så länge han ännu kunde höra musiken. Men så fort den försvunnit utom hörhåll, började han gråta.
Onda aningar stego upp inom honom. Han kände, att allt inte stod rätt till. Vad skulle de göra med hans mor? Varför kunde hon inte sova hemma i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu vackrare? Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han skrek. Han blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren, sparkade på den och ropade:
— Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna!
Kerstin tog honom i sina armar — hans farmor orkade ej. Han bars fram och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.
Till slut sade hans farmor:
— Men vi måste byta på dig först.
Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig. När han var färdig — sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på sin farmors knä.