— Ja, men mormor narras inte?
— Nej!
— Jaså!
* * * * *
Till slut kom det underbaraste av allt.
Själv var han klädd i en ny svart sjömanskostym med en vit halsduk under kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera än någonsin. Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med den långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen.
Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far. Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan inte om.
Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med svarta kläden och silver på. Och det kom också andra vagnar, droskor med svarta hästar.
Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. Den stannade utanför nere på gatan. Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat förbi många, många gånger. Men stannat hade den aldrig. Och också den var i parad. För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit förut, därför att han inte fick följa sin mor till sista vilan. Men nu blev han nöjd. Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största "trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv. Och när han blåste i den kom det ett så hemskt ljud som när man ropade bo-o nere från källaren.
Inför den synen höll Stellan andan av spänning så länge, att han blev alldeles blodröd i ansiktet.