Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och sade: — Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om kvällarna, och då tyckte han det passade bättre att säga sov gott.
Men på samma gång var han också rädd för henne. Nu hade hon visserligen stängt munnen. Men hon var så förfärligt kall. Den första morgonen hade han gått fram till henne och klappat henne på kinden. Men han hade ögonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestämt inte tillräckligt på sig. Han funderade över detta länge och passade till slut på, då ingen märkte det, att hämta täcket från sin egen säng i barnkammaren.
Men då han kom släpande med det in i det vita rummet var mormor där.
— Men mitt älskade barn, vad tänker du göra?
— Mamma fryser.
Mormor försökte förklara, att hans mamma inte frös.
— Ska hon vara så kall då?
Mormor nickade.
— Jaså!
Han släpade täcket med sig ut igen, men då han kommit till dörren vände han sig om och blev stående en stund. Till slut frågade han: