* * * * *
Men de dagar som följde voro underbara. Det låg över dem någonting festligt och högtidligt. Mest påminde de om julafton, men en julafton, som aldrig tycktes ha något slut. Varje dag, varje stund på dagen medförde sin oerhörda spänning. Varje gång tamburklockan ringde hände något nytt och oväntat. Någon kom med blommor, bundna till väldiga, runda kransar, eller med paket. Svartklädda tanter gingo ut och in med choklad, karameller och presenter åt honom. Och så kom det främmande. Så gott som varenda dag följde Stellan med sin far till tåget: först kom farmor, så mormor och morfar och morbror från Göteborg och sedan farbröder och fastrar. De hade paket med sig och många saker i sina koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far, precis som på julafton.
Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han sina leksaker och konfektpåsarna.
Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt. Det kom flera karlar, som klädde lilla förmaket alldeles vitt, väggar och golv, allt. Och de fäste vita och röda blommor på väggarna och strödde vita och röda blommor på golvet. Något så vackert hade Stellan aldrig kunnat tänka sig. Han stod inne i lilla förmaket hela tiden karlarna arbetade. Han gjorde inga frågor, som han alltid annars brukade göra, när någonting oförklarligt skedde. Han endast såg, såg. Och ibland suckade han till djupt, av spänning och översvallande tillfredsställelse.
Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket längre och vackrare än de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin påstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon påstod också, att hon skulle fara bort och vila sig länge efter sjukdomen. Det var den sista vilan, sade hon. När hans mor steg upp från den, skulle hon aldrig behöva vila mera. Stellan kunde knappast tro det.
— Aldrig, riktigt aldrig mera?
— Nej, aldrig.
Han såg på Kerstin länge… Han måste bestämt fråga någon annan. Till slut valde han farmor som den, han ansåg trovärdigare än till och med Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var alltså ingenting annat att göra än att tro.
Stellan fick ej vara med inne, när hans mor kläddes till den sista vilan. Men han var inte otålig över att det tog så lång tid. Han förstod, att när hon skulle vila så länge, behövdes det särskilda anstalter.
Ja, det var underbara dagar, högtidliga och spännande. Det fanns endast en sak, som störde. Och det var hans mor. Under allt detta låg hon och sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och se allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket.