Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke från sängen, som om någonting oöverstigligt hindrat dem att gå vidare. De slogo händerna samman och började gråta.
Stellan vågade ej se upp. Då och då ryckte han till av skräck, som om en elektrisk stöt gått genom hans kropp.
— Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina fattiga bröst. Stackars, stac — — —
Hennes röst drunknade i tårar.
Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov, med munnen alldeles vidöppen.
Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel. Med ett högt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog honom om benen. Kasken föll av. Han ville springa och gömma sig. Men rummen hade med ens blivit så underligt stora. Och han kände sig så trött i benen. Han tyckte också att någon sprang bakom honom, för att hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som förföljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidöppen — — —
Då snavade han över sabelbaljan. Han föll alldeles framstupa. Men han skrek ej. Han grät inte heller. Han kunde ej. Strupen var som sammansnörd. Och liksom om han förlorat förmågan att röra benen, som om han glömt att gå, kröp han med vitt spärrade ögon in under den stora salongssoffan. Han kröp så långt in han kunde komma, med ansiktet mot väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck.
Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge.
Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen och
Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt:
— Inte se mamma! Inte se mamma!