Men också för denna var han alldeles okänslig. Vad betydde kamraternas beundran?
Han hade ingen aptit till frukosten och gick in på sitt rum, lade sig på soffan. Han var så dödstrött, dödstrött.
* * * * *
Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka.
Snart skulle han gå till Kerstin, snart måste han gå — — —
Skymningen föll på.
— Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå — — —
Till sist reste han sig upp.
Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka en gång till, innan hon svarade.
— Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen.