Till slut stod han på golvet.
— Go kväll, Kerstin.
— Go kväll. Å må Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä. Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. Löjtnanten, han ä ju go. Han hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor på dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus — — —
Stellan stängde dörren och gick.
Han stod åter igen som kvällen förut på den mörka Storegård. Det var så det såg ut i ett fängelse, mörkt och ensamt.
Nej, nej, han ville inte i fängelse. Han ville inte komma dit — — —
Han ville inte!
— Då — plötsligen — medan han stod på den mörka fängelsegården, fick han en idé.
Han var ju rik! Han hade ju pengar!
Han hade ju många pengar i sin sparbössa. Den stod på byrån i hans rum.
Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den.
Han blev het över hela kroppen och störtade in i bakdörren till stora trappuppgången, som om denna tanke med ens gett honom vingar.