Så blev han, lika plötsligt, stående på nedersta trappsteget med handen om ledstången.
Nej, det skulle inte gå! Det skulle märkas, när hans far öppnade sparbössan, innan de skulle gå och köpa julklappar till farmor och morfars och kusinerna — — —
Han blev sittande på trappsteget och tänkte, tänkte, tänkte.
Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle märkas. Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det gå sedan — — —?
Men idén ville inte släppa. Det var långt till jul, hela fjorton dar. Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar — — — Denna tid föreföll honom med ens oändlig. Han räknade långsamt till fjorton: ett — — — två — — — tre — — —fyra — — — Nej, han måste räkna ännu saktare: e — — — tt — — — tv — — — ååååå — — —
Han satt och stirrade ned på trappsteget med händerna på knäna och huvudet i händerna.
Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han alldeles säkert hamna inom fängelsets murar.
Då ryckte han till. En sabel skramlade på trappstegen in till förstugan. Han kröp samman och dolde huvudet i händerna. Han skrek till, som om han ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom…
— Vad sitter du här för?
Han tog ej händerna från ansiktet. Men han hade hört på rösten, att det inte var hans far. Det var en av farbror löjtnanterna på nedre botten.