Han kom närmare.
— Är det du, Stellan?
— Ja.
— Vad står på?
Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats för överfyllda dammar. Han grät, grät — — —
— Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag höra.
Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan till en dörr, som öppnades.
— Stå nu här, tills jag har tänt lampan.
Det blev ljust. Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström.
Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade:
— Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid.