Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på sidostödet och lade sin hand på hans axel.
— Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grät.
— Nå, då får du väl gråta dig torr då.
Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han:
— Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några skulder.
— Jo-o-o — — —
Farbror Ekenström brast i skratt, men hejdade sig:
— Du menar väl inte, att du har skulder?
— Jo-o-oo — — —
— Det var mig en baddare. Och jag som har gått och trott att vid dina år var man åtminstone lycklig. Du lyfter en sten från mitt hjärta, som det står i Biblen. Hur många tusen ä det?