— Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat.
— Har — — — du — — — skolk — — —
Han gick henne närmare in på livet:
— Tyssst! Tyssst. Hör du inte va ja säger. Nån kan höra oss.
— Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De ä nåt ja ville be dig om.
Stellan såg sig förtvivlad omkring. Han tänkte på gatan eller trappan.
Men någon kunde komma och se dem. Till sist sade han:
— Kom mä mig in på mitt rum då. Men gå tyst!
De smögo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan stängde omsorgsfullt dörren, lyssnade en stund vid nyckelhålet och viskade:
— Säg det nu kvickt!
— Varför har du skolkat?