— God da, Stellan, sade hon med en röst, som lät underligt mjuk.
Han var blodröd i ansiktet.
— God da, svarade han kort.
— Får ja tala me dig, Stellan?
Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt.
— Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund.
Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i våningen! Det skulle inte vara passande.
— Ingen hör oss, sade han kort.
— Hur länge ska du va sjuk, Stellan?
Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade: