Han började för första gången i sitt liv ana livets underbara lek med mänskorna, tillfälligheternas vidunderliga spel, den tunna tråd, på vilken ens väl eller ve hänger.
Och han blev rädd. Inte på samma sätt som när Ebenezar stått över honom och hotat honom med stryk och rektor, utan på ett annat, mera skrämmande sätt, en rädsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta faror.
Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången de fört honom ut i löje och olycka.
Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum.
— Dä ä en flicka, som vill tala mä'n.
Stellan stirrade på henne och stammade:
— En flick — — —
— Ja, just dä! Hon står ute i tamburn å väntar. Hon vill tala mä'n.
Pallra sig ut bara.
Stellan gick långsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose.
Det var redan skumt där ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte.