— Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är som värst,
— Nä — — — ää — — — de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem — — —
— Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem.
Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med.
Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet.
Efter en stund sade farbror Ekenström:
— Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig, gamla vän! Kanske vi ses igen.
Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan — — —
* * * * *
De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om ingenting hänt.
Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror Ekenström inte kommit hem just då?