— Djävla regnande, sade Kalle och lade sig på soffan. Efter en stund sov han.
Stellan satt vid fönstret och vakade över sin vän och hövding, så att han inte skulle komma för sent hem till middagen. Och då han väckte honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett:
— Koss i Jisse nam!
— Kommer du i morron?
Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom ramla nedför stora trappan.
Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän.
* * * * *
Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle.
— Du kommer väl som vanligt.
— Visst!