Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen. Han gick ut i tamburen, öppnade ytterdörren och lyssnade ned i trappan. Inte ett ljud. Han gjorde samma rond på nytt, många gånger.
Då klockan var fem och han visste, att Kalle skulle äta middag, tog han på sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och öppnade.
— Ja skulle fråga om Karl ä hemma.
— Ja, han äter middag. Ja ska säga till honom.
Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade ännu. De sågo på varandra.
— Du kom inte, sade Stellan lågt.
Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt stängd.
— Nä, ja glömde dä.
De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste, hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan fram med en lögn.
— Köttlund va så djävla full.