— Köttlund — — — ja ä trött på Köttlund — — —
— Ja, men dä kan dröja länge tills han blir så full igen.
Det blev åter tyst, en lång tystnad. Slutligen stängde Kalle dörren sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i förstugan. Han blev stående länge, innan han gick nedför trappan. Och han gick med steg så smygande, som om han hittat på något otillåtligt.
Kalle sökte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej längre förebrå honom att smita undan eller bryta sina löften. Kalle var uppriktig. Då Stellan frågade honom: — Kommer du i eftermiddag, svarade han:
— Dä vet ja inte.
Det var förgäves, som Stellan vädjade till det förflutna och dess minnen. Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen eller exklusiva vänskapsband.
Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta. Han insåg, att om han ville vara i sällskap med Kalle, berodde det på honom själv att träffa honom.
— Men va ska du hitta på i eftermiddag?
— Dä vet ja inte. Hur kan ja veta dä i förväg. Dä blir väl nån rå.
— Men var kan vi träffas då?