Stellan vred på sig:
— Nä, dä vet ja väl!
Klockan ringde.
De gjorde en avstickare ned till ån, innan de gingo hem till frukosten. Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i benstommen.
Till sist skakade Kalle på huvudet.
— Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron.
Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna lyckas att övertyga sin vän och hövding.
— Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark strömmen ä ute i rännan.
Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han:
— I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man kröp över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat.