Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna examen.
Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna.
I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta, andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades bort till iskristaller.
Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga:
— I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om dä, får du på käften.
Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i strömfåran.
Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur. Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för den.
— Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor mä dig.
Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var och varannan dag i skolan.
Han skildes från Kalle utanför dennes port.