— I morron, sade han högt och tydligt.
Kalle bara nickade.
* * * * *
Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och — valt.
Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll, medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden…
Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig. Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och nu var det hans, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan, han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika…? Nu gällde det!
Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med fast stämma:
— Karl Möller, jag skall aldrig svika dig.
Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig samman som ett foster.
Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans hjärta bultade.