Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i sängen.
Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod samman, han och Kalle!
Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen för sin vän.
— Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra.
Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De skulle blanda blod och aldrig, aldrig svika varandra. Hans kinder brände.
Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna?
Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva — — —
Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen — — —
Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen…
Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet.