Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och säger: — Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting riktigt. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.
Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall — tills vidare.
Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på natten.
Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och viskade:
— Kommer du inte till skolan alls i dag?
Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors röst, som sade:
— Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med.
Han har naturligtvis inte läst på läxorna.
Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut, efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över honom och viskade:
— Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja har en så stilig idé.
Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.