Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern! Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet.
— Vem ä gamla Kerstin?
— Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård.
Kalle nickade betänksamt.
— Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i fingertopparna.
Nu spärrade Kalle upp ögonen:
— Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi göra dä?
— Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt. Du förstår!
Kalle nickade, men också nu utan entusiasm.
Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.