En klocka ringde.
Inne från våningen klappade någon i händerna:
— Frukost!
Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades om honom:
— Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag?
Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda ljud, fick han på käften.
Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum, eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de själva hålla sig framme.
Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun.
Plötsligen tog Kalle honom avsides:
— Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt.