— Ja.
Han vände sig ännu en gång om:
— Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di drar.
Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika… Inte svika… Nu hade hans stund kommit…
Så kommenderade Kalle:
— Ett — — — ttt — — — våååå — — — ttttrrr — — —
Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen.
Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick
— — — Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar.
— Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade.
— Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!
Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt.