En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:
— Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här!
Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo pojkarna och sågo på, tysta.
När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta iskanten. Så vände han sig om.
— Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp oss.
Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis ofarliga sätt få ta del i bragden.
Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor.
— Nu tar vi å oss i skjortärmarna då.
— Ja, sade Stellan.
— Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så glider vi över.