— Vad är det? frågade rektorn.
— En kökshandduk — — —
Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så att fönsterrutorna klirrade.
Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:
— Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte, lymmel!
Han var blåröd i ansiktet.
— Bort och sätt dig!
Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.
Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på ämbetsrummet.
Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad…