Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, utdraget skrik:
— A — — — aaa — — — jjj! A — — — aaaaaaaaa — — — jjjjj — — —
Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.
Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit — — — han var ärelös — — —
Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade han:
— Hör du — — — h — — — har du — — — något i — — — byx — — — xorna, lymmel!
Kalle svarade ej.
— Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner dem!
Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina byxor.
Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting grått.