— Förstår du det?
— Ja, farmor.
Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans hand.
För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av frihet hade försvunnit. Det föreföll honom till sist, att han var så liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä…
Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter.
Han bara storgrät. Han var alldeles upplöst av tårar. Han kramade hennes hand och snyftade gång på gång:
— Ä dä för sent, farmor? Säg, att dä inte ä för sent. Jag vill inte skjuta mig!
Hon såg förskräckt på honom:
— Men mitt älskade barn, var får du sådana tankar från? Må Gud bevara dig för sådana förfärliga tankar!
— Jo, ja vet så säkert, ja vet, att ja kommer att skjuta mig, ja vet dä så säkert — — —