— Men mitt älskade, älskade barn — — —
— För ja vill inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja
vill! Ja vill älska Gud och Kristus — — — Ja vill va god — — —
Ja ä så olycklig, så olyck — — — liiii — — — Ja vill inte bli rik.
Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill — — —
Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs som ett litet barn.
Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev sittande på sängkanten och läste ännu en bön. Han tog hennes hand och började gråta på nytt:
— Läs mammas psalm, läs — — — mam — — —
Och prostinnan Petréus läste hans mors älsklingspsalm, den som hon brukat läsa, innan hon dog.
Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är.
Efter en stund reste hon sig:
— God natt med dig nu, min käre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du som en annan Stellan, pappas och farmors snälla, goda, rara Stellan.
Han höll kvar hennes hand. Tårarna kommo fram på nytt.