— Dä blir så svårt, sade han.
— Ja, men Herren hjälper. Ser du mitt lilla barn, det finns någonting som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga mänskobarn. Mänskorna nu för tiden rycker på axlarna åt det. Men tro du din gamla farmor: underverket finns, det sker underverk varje dag. Utan underverk räddas ingen mänska. Tro din gamla farmor! Förlita dig på Frälsaren i ödmjukhet och tro på underverket att det kommer. Nej, nu måste jag gå ner. Nu kommer din pappa hem.
Stellan höll henne ännu kvar:
— Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa — — — lova det — — —
— Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott.
Hon tände ett ljus och släckte lampan.
Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim. Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig mänska. Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som haglade över honom, som om han prenumererat på dem…
Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster…
* * * * *
Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna, skolan. Och ändock föreföll det honom som om allt under dessa korta julveckor blivit åratal äldre, blivit gammalt, föråldrat.