Men ej heller detta beslut hjälpte. Ingenting hände… För några dagar greps han av panik. Så blev allt åter lugnare inom honom, allt eftersom den dagliga skolrutinen snörde in honom i sitt växlingsrika enahanda. Veckorna gingo. Till slut låg drömmen om underverket endast som ett halvt igenvuxet sår långt inne i bröstet på honom. Ibland stack det till i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli stor, riktigt stor… Och efter denna plötsliga smärta var det, som om det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade…
* * * * *
En dag kom klarheten strömmande in över honom som ett plötsligt knippe solstrålar.
En morgon efter bönen steg rektorn upp på katedern i bönsalen och förklarade, att de av skolans lärjungar, som under terminen önskade åtnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmäla sig på rektorsexpeditionen.
Han kände det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit klarvaken av något, som värmde hela hans kropp.
Underverket — det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle ske. Genom den skulle han förstå allt, sin längtan, sin egen själ…
Han hade förnimmelsen av en obeskrivlig lättnad. Äntligen — — — Nu hade han funnit vad han sökt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han kunde inte gå en hel termin och vänta på detta, som i ett slag skulle förändra hela hans liv. Han var rädd för sig själv, misstrodde sig själv. Kanske när sommaren kom, drömmen om underverket skulle helt och hållet ha försvunnit. Och på samma gång skulle också flärden och fåfängligheten ha ytterligare flera månader att arbeta sig allt längre in i honom.
Han gick hem till frukosten med snabbare steg än han gjort på länge.
— Har inte pappa kommit hem ännu?
— Nej!