Stellan bugade sig högtidligt och sade med säker och varm röst:
— Tack, kära pappa.
Nu vände sig kaptenen om och såg på honom:
— Vad är det som gör att du ändrat dig?
Nu var det Stellans tur att slå ned ögonen:
— Dä ä svårt att säga — — —
— Nå, då vill jag inte fråga.
— Tack, snälla pappa.
— Tja, då äter vi väl!
Stellan gick före honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stående kvar en lång stund mitt på golvet och såg rakt framför sig.