Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej!
Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej!
Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på
det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja!
Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? Nej! Hade han det rätta sinnet? Nej! Fanns det någon förutsättning att han skulle kunna få det? Blev han inte med varje dag som gick allt äldre? Och försvann inte för varje dag möjligheten för honom att skaffa sig det rätta barnasinnet? Obetingat jo!
Det blev honom för varje dag allt klarare att han endast skulle kunna räddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till Damaskus hade varit hans konfirmation.
Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en månad till dess han skulle avlägga löftena.
Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest…
Han sökte framtvinga underverket på egen hand. Han började bedja inne på sitt rum. Han lade sig på knä vid sängen: — Kristus, lär mig älska dig! Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför altaret!
Ibland, medan han låg och bad, kunde det hända, att han föll i gråt. Då kände han sig lättare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta Kristus genom tåreslöjan, som om han passerat förbi likt en ljus skugga. Men då han på detta sätt skönjde honom, såg han också, och på ett ännu mera levande sätt, framför sig den botfärdiga synderskan. Det var som om hon helt och hållet skymde bort Frälsaren, fastän hon låg på knä. Och hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tänkte på med avsky och lockelse därför att han hört, att hon hade funnits en eftermiddag hos en ung löjtnant.
Men oftast kunde han ej gråta alls. Han upprepade bönen gång efter annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjärtat. Och ändock var hans hjärta inte kallt eller livlöst. Alltid hade han förnimmelsen av att själen levde inom honom som om det varit för trångt inne i hans bröst, som om den sakta och varsamt sökte sig en väg ut…
Han började med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram tårarna, nu när bönen ej längre visade sig ha någon verkan. Han tvingade sig att tänka på någonting riktigt sorgligt. Han tänkte på sin kärlek till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom.
Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam, alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän, farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa.