Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting, så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret. Där var till exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att göra med det, som väntade honom, den stora uppgörelsen? Och så var det mänskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation på allvar? Hade han under hela tiden nämnt ett enda ord om den? Och där var majorskan Gyllencrantz? Varför hade han just nu fått veta, att löjtnant Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans säng?
Han kände äckel för allt detta, som drog hans tankar från det andliga liv, han ville ägna sig åt: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz… Han kände leda vid dessa mänskor för deras världsliga tanklöshet. Han önskade ibland att han kunnat göra med dem, som Jesus med månglarna i templet: driva ut dem…
* * * * *
Vid denna tid anlände hans farmor och fritänkaren Boberg till staden.
Först kom hans farmor. Hon infann sig med två svarta sidenklänningar,
ett halvt dussin svarta spetsmössor att ha på huvudet och Korta
Betraktelser för varje dag på året, utarbetade av Per Anders P:son
Petréus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi.
Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru, kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt — — — Rummens inredning tilltalade henne ej. För mycket bjäfs och för litet gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin djupa stämma.
Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från föregående besök kände de flesta.
Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i salongen. Där stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon olyckliggjorde sina barnbarn. När hon tröttnat på strumpstickningen, lade hon patience, och ibland om kvällarna fick hon sig till sin stora glädje en träkarl med sin son och husföreståndarinnan, som visade sig vara ganska skicklig i konsten.
En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt, lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva till salig Petréus på hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor. Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning Victoria på gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon på kafferep till stadens prästfruar, och ibland blev hon också bjuden på en préférence, ett tiondels öre poängen. Klockan halv nio läste hon i enrum aftonbönen med Stellan och samtalade länge med honom. Hon sökte komma underfund med vad han tänkte och kände. Men det var omöjligt att komma till någon klarhet. Han satt tyst och såg på sina händer, eller också började han promenera av och an på golvet och skruvade på axlarna, som om samtalet plågade honom.
Hon kände sig besviken på honom. Hon hade väntat sig honom så mycket mera känslig och mottaglig för de eviga sanningarna efter samtalet i julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av all denna sinnesförändring märkte hon ingenting. Stellan föreföll alldeles okänslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. För mycket "Göteborg", tänkte hon och skakade för sig själv på spetsmössan.