Hur vågade han! Fanns det inte hos honom åtminstone ett tvivel? Hur kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han absolut veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han använde det med förkärlek.) Nej, det kunde ingen mänska absolut veta.
Han såg åter gudsförnekaren för sig, som Luther i Worms. Kanske var landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna suttit och lyssnat till Luther — — —
Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade:
— Det finns ingen Gud — — —
Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en målbrottsstämma, som började nere i basen:
— Det finns ingen — — —
Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad gjorde han? Vad höll han på att göra — — —? Han skälvde till ett slag i ångest och lutade huvudet i händerna.
— Om bara gudsförnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte kommit.
Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg… Han kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset… Och han hade ej fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta allt, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, allt! Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för? Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att avlägga löften, han inte kunde hålla?
Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist… Han föraktade dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone inte något sken… Han hatade dem.