Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och öppnade dörren.
Hon såg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade så bråttom att bli fri från kapotthatten att hon glömde lösa upp hakknuten.
— Är du uppe ännu, pojke?
Han såg på henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar, ett ja eller nej.
— Ja satt och läste, svarade han lågt.
— Läste så här dags! Klockan är ju över elva.
Hon sade ett kärvt god natt utan att ens kyssa honom.
Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande länge vid skrivbordet med huvudet i händerna. Ibland blev han het av vrede mot alla dessa föraktliga, hatfulla, fega, dumma mänskor, som sökte lura honom. Men minuten efter var det som om vreden smält inom honom till en darrande fråga:
— Finns det en Gud?
Dagen efter under morgonrasten var det ej svårt att se, var sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn, höll till. Han var omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit.